Återsamlade kap 5
Japp. Nu var hela huset samlat, igen. Som om jag inte hade uptäckts. Jag tränade mycket med Emmet men mamma höll mig borta. Hon påstod att Jacob skulle rädda mig från det hämska.
-Men mamma jag vil slåss!
-Nej både jag och pappa och tillochmed Jacob tycker det ä dumt!
-Men jag har en god anlednng. Om ni dör dör jag innut i!!! Ja kanske utanpå också!!! jag grät inuti men var lugn och samlad utanpå.
-Vi kommer alltid finnas här inne, hon lade sin iskalla hand på mitt hjärta.
-Men tänk om jag inte hade något hjärta...
-NEJ sådär får du inte säga! Du vet att det är för farligt!
-Ja men då blir jag starkare!
-Nej, det är slut diskuterat.
-Men mamma...
-Gumman, hon satte sig på huk, jag älskar dig mer än någon annan. Dig och pappa. Så snälla du, håll dig borta.
-Ok... krash
-Oops.
-Emmet jag sa till dig att om du hoppar på studsmattan går den sönder!!! pappas röst lät sträng som om han talade till ett barn som nyss hade haft sönder en antik vas eller något.
-Lugn va... Jag köper en ny.
-Det behövs inte Emmet. mumlade jag
-Ser du. pappa morrade åt den usla komentaren. Så ytligt.
-Eller Emmet, vore det fint med en ny.
-Va!?
-Skoja. Jacob skrattade.
-Aka dig noga byracka.
-Ska vi göra upp det?
-Wow. Nu tar ni och lugnar ner er. Ingen behöver bli skadad. vi hade fått ett fåtal åskådare.
-Men alla väntar Bella.
-Emmet om du så bryter nacken av mig vinner du inte. sa Jacob starkasiskt.
-Jaså. mamma och pappa han hejada dem innan de kastade sig över varanra.
-Jacob... sa jag varnande och den stora vargen backade. Sam dök upp ur skogen. I vargform. Pappas ansikte blev stelt. En tår stor som en baseball ran ner från Jacobs öga. Sam var skadad.
-Jacob, spring med Renesmee, och här är en check. Och då fattade jag. Då i det ögonblicket hörde jag morrande från skogen...
-Men mamma jag vil slåss!
-Nej både jag och pappa och tillochmed Jacob tycker det ä dumt!
-Men jag har en god anlednng. Om ni dör dör jag innut i!!! Ja kanske utanpå också!!! jag grät inuti men var lugn och samlad utanpå.
-Vi kommer alltid finnas här inne, hon lade sin iskalla hand på mitt hjärta.
-Men tänk om jag inte hade något hjärta...
-NEJ sådär får du inte säga! Du vet att det är för farligt!
-Ja men då blir jag starkare!
-Nej, det är slut diskuterat.
-Men mamma...
-Gumman, hon satte sig på huk, jag älskar dig mer än någon annan. Dig och pappa. Så snälla du, håll dig borta.
-Ok... krash
-Oops.
-Emmet jag sa till dig att om du hoppar på studsmattan går den sönder!!! pappas röst lät sträng som om han talade till ett barn som nyss hade haft sönder en antik vas eller något.
-Lugn va... Jag köper en ny.
-Det behövs inte Emmet. mumlade jag
-Ser du. pappa morrade åt den usla komentaren. Så ytligt.
-Eller Emmet, vore det fint med en ny.
-Va!?
-Skoja. Jacob skrattade.
-Aka dig noga byracka.
-Ska vi göra upp det?
-Wow. Nu tar ni och lugnar ner er. Ingen behöver bli skadad. vi hade fått ett fåtal åskådare.
-Men alla väntar Bella.
-Emmet om du så bryter nacken av mig vinner du inte. sa Jacob starkasiskt.
-Jaså. mamma och pappa han hejada dem innan de kastade sig över varanra.
-Jacob... sa jag varnande och den stora vargen backade. Sam dök upp ur skogen. I vargform. Pappas ansikte blev stelt. En tår stor som en baseball ran ner från Jacobs öga. Sam var skadad.
-Jacob, spring med Renesmee, och här är en check. Och då fattade jag. Då i det ögonblicket hörde jag morrande från skogen...
Synen kap 4
Jasper skakade Alices axlar!!!
-Vad ser du!!!??? skrek han.
-Jasper hon kanske tappar synen och inte hittar tillbaks så lugna ner dig! sa mamma iskallt. Jasper slutade och sa till mig:- Sitt stilla och rör dig inte!!! jag rynkade på pannan men satt still. Mamma kom fram och kramade mig. Hon var spänd. Men sen kom jag på att det måste vara för skölden. Alice slappnade av men sen började hon skaka.
-Volturi, sa hon och pappa i en mun, de kommer för att förinta oss utan anledning! Jag blev iskall. Jacob tog två långa steg genom rummet och jag kurade ihop mig i hans famn. Han var minst 40 grader varm. Jag blev snabbt varmare. Tanya, Kate, Carmen, Elezar och Garret var ute och jagade.
-Ring Sibohan och Benjamin, sa pappa hårt, och Zafrina, Voturi kommer inte ha några "vittnen" så be Garret att få kontakt med de han kände i Volturis vittnen!!! Volturis så kallade "vittnen" var med för nåra år sen. Och nu skulle jag kunna spöa skiten ur dem. Muahhahaha. Jacob skrattade. Oops jag hade handen på hans hals. Men jag var inte stark vad skulle jag träna på? En studsmatta? Kanske... något avbröt mina tankar. J-Jenks hade mamma skickat mig till. Det får hon inte göra nu. Pappa lyfte på luren och knappade in ett nummer.
-Hej jag skulle vilja beställa en studsmatta till min dotter,sa han.
-Pappa!!! suckade ag högljut.
-Din idé,Sa han kort, va nej inte till dig. Okej, bra, jag kommer och hämtar den direkt. Han lade på och tog ett par bilnycklar ur fickan, Följer du med? frågade han mig.
-Okej, jag reste på mig mamma också. Om pappa eller jag går följer mamma alltid med och samma sak med pappa och mig så han behövde egentligen inte fråga. Vi satte oss i bilen (pappas ferarri) och Jacob skiftade form (han gillade inte att åka bil). Vi körde under tystnad och när vi var framme så skiftade Jacob tillbaka och vi gick in. Pappa sa vad han hade beställt och expediten tittade på mamma och sen på pappa och sen på mig och sen på pappa igen. Jacob ställde sig brevid mig. Expediten studerade honom från topp till tå.
-Japp, här är den! han plockade fram en stor kartong. Pappa tog fram sitt kort.
-Ska vi hälpa er att bära ut det åt er? frågade expediten.
-Nej jag klarar det men tack endå, sa han kort. Expediten bara stirrade.
-Okej... tvekade han. Pappa tog tag i kartongen och bar den (malligt) med en hand. Vi åkte hen under tystnad igen.
När vi kom hem så monterade pappa ihop den på två sekunder. Pappa lyfte upp mig på den och jag hoppade 5 meter upp i luften. Wow jag älskar att vara vampyr. Nästan vampyr då!
-Ring Sibohan och Benjamin, sa pappa hårt, och Zafrina, Voturi kommer inte ha några "vittnen" så be Garret att få kontakt med de han kände i Volturis vittnen!!! Volturis så kallade "vittnen" var med för nåra år sen. Och nu skulle jag kunna spöa skiten ur dem. Muahhahaha. Jacob skrattade. Oops jag hade handen på hans hals. Men jag var inte stark vad skulle jag träna på? En studsmatta? Kanske... något avbröt mina tankar. J-Jenks hade mamma skickat mig till. Det får hon inte göra nu. Pappa lyfte på luren och knappade in ett nummer.
-Hej jag skulle vilja beställa en studsmatta till min dotter,sa han.
-Pappa!!! suckade ag högljut.
-Din idé,Sa han kort, va nej inte till dig. Okej, bra, jag kommer och hämtar den direkt. Han lade på och tog ett par bilnycklar ur fickan, Följer du med? frågade han mig.
-Okej, jag reste på mig mamma också. Om pappa eller jag går följer mamma alltid med och samma sak med pappa och mig så han behövde egentligen inte fråga. Vi satte oss i bilen (pappas ferarri) och Jacob skiftade form (han gillade inte att åka bil). Vi körde under tystnad och när vi var framme så skiftade Jacob tillbaka och vi gick in. Pappa sa vad han hade beställt och expediten tittade på mamma och sen på pappa och sen på mig och sen på pappa igen. Jacob ställde sig brevid mig. Expediten studerade honom från topp till tå.
-Japp, här är den! han plockade fram en stor kartong. Pappa tog fram sitt kort.
-Ska vi hälpa er att bära ut det åt er? frågade expediten.
-Nej jag klarar det men tack endå, sa han kort. Expediten bara stirrade.
-Okej... tvekade han. Pappa tog tag i kartongen och bar den (malligt) med en hand. Vi åkte hen under tystnad igen.
När vi kom hem så monterade pappa ihop den på två sekunder. Pappa lyfte upp mig på den och jag hoppade 5 meter upp i luften. Wow jag älskar att vara vampyr. Nästan vampyr då!
kap 3 ÖVERRASKNING
Solen sken ute och det var en underbar dag. Jag gick ut genom dörren och ut i naturen. Jag snurrade in i skogen. Tills jag kände ett par kalla händer mot min hud.
-Hej pappa... sa jag och vänd mig om. Men det var inte alls pappa. Det var den där Fredsom stod och tittade på mig som om han ville äta upp mig! Han höll ett stadigt grepp om mig. Jag darrade. Men så kom jag på bilden som Zafrina visat mig för några år sen. Han hajade till men sen tappade jag kontrollen. Jag blev så illamående att jag föll ihop på marken och så kunde han se igen. Det sista jag såg var hans röda ögon innan jag svimmade. Jag vaknade i mammas och pappas stora säng i stugan. De vita lakanen var beskyddande täckta över mig. Pappa hade sett mina tankar och han och mamma hade kommit så fort de kunde. Pappa hade känt illamåendet men mamma var imun mot det så hon dödade honom. Den lilla berlocken (som mamma hade gett mig i mörka tider och som inehöll ett foto på mig, mamma och pappa) hade hamnat på min mun och jag tog bort den där ifrån. Pappa kom fram till mig.
-Hur mår du? frågade han mig.
-Jag mår bra. svarade jag kort.
-Jag är ledsen för det där. sa han. Jag bara nickade.
-Pobre Renesmee! hörde jag någon säga utanför.
-Carmen! ropade jag och sprang ut till henne och hoppade upp i hennes famn.
-Åh vad du har blivi stor senast jag såg dig bebé linda. sa hon till mig. Jag kramade om de andra Kate, Tanya, Elezar och Garret.
-Vi hörde vad som hände och vi kom så fort vi kunde. sa Tanya.
-Du har blivit ganska bra på att projisera Bella. sa Kate uppmuntrande. Mamma morrade lite och pappa slöt upp vid hennes sida.
-Det där var inte nödvändigt. sa pappa hotfullt till Kate.
-Vad då? frågade jag oförstående.
-Kate testade att skicka en stöt på dig men Bella skyddade dig.
-Bra mamma! sa jag. Hon kom fram och kramade om mig.
-Vad br att du är oskadd. sa hon till mig. Och du också! sa hon och pussade pappa på kinden. Han log varmt mot henne. Jacob kom ut och jag hoppade upp i hans famn.
-Skönt att se dig på fötter. Jag hann inte ens fram inann den där stöten av illamående kom. så Jackob hade också gripit in.... men varför skulle det fårvåna mig han säger ju alltid att han alltid skulle ställa upp fö mig. Vi sprang tillbaka till huset och där fick jag ännu mer kramar. Men Alice höll sig lite borta. Hon kunde inte se tydligt i närheten av mig och det gjorde mig ledsen. Jag kollade åt hennes håll och hon gav mig en kort nickning. Sedan blev hennes ögon tomma....
-Hej pappa... sa jag och vänd mig om. Men det var inte alls pappa. Det var den där Fredsom stod och tittade på mig som om han ville äta upp mig! Han höll ett stadigt grepp om mig. Jag darrade. Men så kom jag på bilden som Zafrina visat mig för några år sen. Han hajade till men sen tappade jag kontrollen. Jag blev så illamående att jag föll ihop på marken och så kunde han se igen. Det sista jag såg var hans röda ögon innan jag svimmade. Jag vaknade i mammas och pappas stora säng i stugan. De vita lakanen var beskyddande täckta över mig. Pappa hade sett mina tankar och han och mamma hade kommit så fort de kunde. Pappa hade känt illamåendet men mamma var imun mot det så hon dödade honom. Den lilla berlocken (som mamma hade gett mig i mörka tider och som inehöll ett foto på mig, mamma och pappa) hade hamnat på min mun och jag tog bort den där ifrån. Pappa kom fram till mig.
-Hur mår du? frågade han mig.
-Jag mår bra. svarade jag kort.
-Jag är ledsen för det där. sa han. Jag bara nickade.
-Pobre Renesmee! hörde jag någon säga utanför.
-Carmen! ropade jag och sprang ut till henne och hoppade upp i hennes famn.
-Åh vad du har blivi stor senast jag såg dig bebé linda. sa hon till mig. Jag kramade om de andra Kate, Tanya, Elezar och Garret.
-Vi hörde vad som hände och vi kom så fort vi kunde. sa Tanya.
-Du har blivit ganska bra på att projisera Bella. sa Kate uppmuntrande. Mamma morrade lite och pappa slöt upp vid hennes sida.
-Det där var inte nödvändigt. sa pappa hotfullt till Kate.
-Vad då? frågade jag oförstående.
-Kate testade att skicka en stöt på dig men Bella skyddade dig.
-Bra mamma! sa jag. Hon kom fram och kramade om mig.
-Vad br att du är oskadd. sa hon till mig. Och du också! sa hon och pussade pappa på kinden. Han log varmt mot henne. Jacob kom ut och jag hoppade upp i hans famn.
-Skönt att se dig på fötter. Jag hann inte ens fram inann den där stöten av illamående kom. så Jackob hade också gripit in.... men varför skulle det fårvåna mig han säger ju alltid att han alltid skulle ställa upp fö mig. Vi sprang tillbaka till huset och där fick jag ännu mer kramar. Men Alice höll sig lite borta. Hon kunde inte se tydligt i närheten av mig och det gjorde mig ledsen. Jag kollade åt hennes håll och hon gav mig en kort nickning. Sedan blev hennes ögon tomma....
kap 2 FÖDELSEDAG
Idag är det min födelsedag!!! Jag fick en resa till Europa och jag har växt två centimeter. Det börjar sakta ner nu men snart kommer det se ut som jag är 16-17 någonting. Om en vecka ska vi åka med mina flygbiljetter bara jag, mamma, pappa och Jacob. Jag har just nu på mig en blå klänning med blåa ballerina skor. Ett enkelt val ur garderoben. Morfar ska komma på besök snart innan vi åker och jag fick ett brev från Aro där han skrev att han gärna vill se mig igen vilket gjorde papa ganska upprörd. Ja jag kan erkänna att det lät ganska hotfullt men att pappa vill utplåna Volturi gör mig ganska orolig. jag vill inte att det ska bli sor förut. Att de kommer till atack och att mamma (som får det ganska svårt) råkar släppa skölden och vi alla dör utom hon som står där ensam utan att kunna göra någonting och ta självmord genom att skuta ifrån sig skölden och Jane eller Alec dödar henne med deras förmågor. Jag sov i soffan medans de svarta gestalterna närmade sig och dödade de nära och kära till mig. Jag vaknade upp av att pappa ruskade om mig. Han såg förstås vad jag drömde.
-Hur mår du? frågade han mig.
-Bra, jag drog fingrarna genom håret, antar jag. Morning mood var på med Grieg. och det fick mig snabbt att somna om. När jag vaknade kom Esme fram till mig hon höll i ett block där hon skissat av mig.
-Åh den är jätte fin. sa jag. Jag låg med de trassliga lockarna vilt omkring mig. Munnen var öppen och man sår mina tänder. Det kunde ika gärna ha varit någon som tog kort på mig.
-Tack! sa Esme och log mot mig. Hon skrev snabbt ner något på bilden och re av pappret och gav det till mig. Till Renesme stod det. Jag log mot henne. Carlise var på jobbet, Rose och Emmet spelade påker med pengar, Alice och Jasper var och jagade och pappa försökte lära mamma spela Bellas Lullaby på piano (pappa döpte den till det efter mamma) det var inget tecken på att det var min födelsedag och det gillade jag. Jag började så lätt rodna när alla uppvaktade mig. Jag slog på tv´n och zappade mellan kanalerna. På TV11 var det Glee och på 5an DespertHosewives (ett gammalt avsnitt). Jacob kom och la armarna runt mina axlar och jag kurade ihop mig i hans famn. Han var var varm och jag kall av alla vampyrer i rummet. Jag kollade ut från fönstet och då såg jag något som rörde sig i buskarna. och ett vitt ansikte dök upp. Pappa for fram brevid mig och kollade ut. Killen var blond med lite lockit rufsit hår. Han hade röda ögon. Som mammas var förut killen försvann i buskarna och pappa och Emmet börjagde springa efter honom. Jacob skulle just spring ut men jag tog tag i hans arm och tängte jag fryser så han stannade och la armen om mig. Efter en stund kom pappa och Emmet tillbaka och klagjorde att killen hette Fred och att han letat efter någon Bree.
-Hon är död sa jag till honom, förklarade pappa, hon dog när inte du fanns Nessie. Jag nickade kort stackare.
-Hur mår du? frågade han mig.
-Bra, jag drog fingrarna genom håret, antar jag. Morning mood var på med Grieg. och det fick mig snabbt att somna om. När jag vaknade kom Esme fram till mig hon höll i ett block där hon skissat av mig.
-Åh den är jätte fin. sa jag. Jag låg med de trassliga lockarna vilt omkring mig. Munnen var öppen och man sår mina tänder. Det kunde ika gärna ha varit någon som tog kort på mig.
-Tack! sa Esme och log mot mig. Hon skrev snabbt ner något på bilden och re av pappret och gav det till mig. Till Renesme stod det. Jag log mot henne. Carlise var på jobbet, Rose och Emmet spelade påker med pengar, Alice och Jasper var och jagade och pappa försökte lära mamma spela Bellas Lullaby på piano (pappa döpte den till det efter mamma) det var inget tecken på att det var min födelsedag och det gillade jag. Jag började så lätt rodna när alla uppvaktade mig. Jag slog på tv´n och zappade mellan kanalerna. På TV11 var det Glee och på 5an DespertHosewives (ett gammalt avsnitt). Jacob kom och la armarna runt mina axlar och jag kurade ihop mig i hans famn. Han var var varm och jag kall av alla vampyrer i rummet. Jag kollade ut från fönstet och då såg jag något som rörde sig i buskarna. och ett vitt ansikte dök upp. Pappa for fram brevid mig och kollade ut. Killen var blond med lite lockit rufsit hår. Han hade röda ögon. Som mammas var förut killen försvann i buskarna och pappa och Emmet börjagde springa efter honom. Jacob skulle just spring ut men jag tog tag i hans arm och tängte jag fryser så han stannade och la armen om mig. Efter en stund kom pappa och Emmet tillbaka och klagjorde att killen hette Fred och att han letat efter någon Bree.
-Hon är död sa jag till honom, förklarade pappa, hon dog när inte du fanns Nessie. Jag nickade kort stackare.
Renesmee Carlie Cullen
Jag ska skriva en uppföljare på boken "SÅ LÄNGE VI BÅDA ANDAS"
FÖRORD
Här finns ljuv musik som faller mjukare än blomblad från rosor till marken.
OVÄNTAD PRESENT
Hej! Jag heter Renesmee Carlie Cullen. Min mamma och pappa heter Edward och Bella Cullen. Min bästa vän är en varulv och heter Jacob. Jag älskar att vara ute i naturen och leka i naturen. Just nu sitter jag i den vita soffan och kollar på tv´n, Jacob sitter och ´försöker`läsa en bok (men verkar sitta försjunken i annat), Mamma är inne på datorn och pappa spelar tyst på piano. Alice, Jasper, Carlise, Esme, Rosalie och Emmet är och jagar. Snart fyller jag 5 år!!! Alla säger att det ser ut som jar är typ 13 eller 14 men jag är faktiskt bara 5 (snart.
FÖRORD
Här finns ljuv musik som faller mjukare än blomblad från rosor till marken.
OVÄNTAD PRESENT
Hej! Jag heter Renesmee Carlie Cullen. Min mamma och pappa heter Edward och Bella Cullen. Min bästa vän är en varulv och heter Jacob. Jag älskar att vara ute i naturen och leka i naturen. Just nu sitter jag i den vita soffan och kollar på tv´n, Jacob sitter och ´försöker`läsa en bok (men verkar sitta försjunken i annat), Mamma är inne på datorn och pappa spelar tyst på piano. Alice, Jasper, Carlise, Esme, Rosalie och Emmet är och jagar. Snart fyller jag 5 år!!! Alla säger att det ser ut som jar är typ 13 eller 14 men jag är faktiskt bara 5 (snart.
- Snart fyller du år ,älskling! sa mamma och kom fram till mig och satte sig på huk brevid mig.
-Mm. sa jag ointresant och låtsades som om jag var helt inne på nyheterna. Jag gillar inte när folk uppvaktar mig.
-Faktiskt så kunde Alice inte vänta med att ge dig en present till imorgon! skrockade pappa och kom fram till oss. Alice kom in i rummet och blängde surt på pappa
-Men nu är det ingen överraskning!!! sa hon ilsket.
-Det är lugnt. Alla vet vad du ska ge mig. En jätte stor garderob! sa jag nonchalant.
-Hur visste du det!?
-Om man känner dig väl så vet man det på ett ögonblick! sa jag.
-Aja men kom så får du se den. sa hom och vinkade åt mig. Pappa lyfte up mig på ryggen (han måste hört i mina tankar att för mig så var det inte så populärt att hoppa 50 meter över en flod för att komma till stugan) och började springa. Mamma och Jacob följde efter. Alla andra stannade kvar för att de visste i princip vad som väntade sig bakom de stora dörrarna till garderoben. Vi tog ett lätt skutt över floden och landade mjukt på andra sidan. När vi kom in i stugan släppte pappa ner mig från golvet och jag gick snabbt mot de obekanta nya dörrarna. "Garderoben" var ungefär lika stor som mamma och pappas gaderob. Jag vände mig om för att säga tack till Alice men hom var borta.
-Var tog hon vägen? Jag hann inte säga tack!
-Hon ville lämna dig ifred för att ta på dig du kan tacka henne senare. svarade mamma. Jag gick in i garderoben och sog det första plagget jag såg. Alla var inplastade i påsar så jag drog upp dragkedjan på påsen. Det var en rosa Chanel klänning i siden. jag drog av mg kläderna och la den i smuts korgen där inne och tog på mig klänningen. Drog upp mitt hår som fastnat inuti och gick ut till mamma och pappa.
-Du är jätte vacker! utropar mamma.
-Värkligen! instämmer pappa.
Man hör lite frustande utifrån som måste vara Jackob som håller med.
-Tack! sa jag sött och log mot dem. Det började skymma och Jacob tittade åt husets håll.
-Ja det tycker jag. svarade pappa på en outalad fråga från Jacob. Vi går. sa han till oss. Fegis vargen vill gå in.
Jacob fnös. den här gången satt jag på Jacobs rygg. Pälsen var varm och skön. När vi kom in tittade Emmet på fotboll i en av de vita fotöljerna och jag kurade ihop mig i soffan och efter typ 5 minuter så sov jag.
/Vilma komentera om ni tycker jag ska
fortsätta. Nästa kapittel kommer imorgon.
-Mm. sa jag ointresant och låtsades som om jag var helt inne på nyheterna. Jag gillar inte när folk uppvaktar mig.
-Faktiskt så kunde Alice inte vänta med att ge dig en present till imorgon! skrockade pappa och kom fram till oss. Alice kom in i rummet och blängde surt på pappa
-Men nu är det ingen överraskning!!! sa hon ilsket.
-Det är lugnt. Alla vet vad du ska ge mig. En jätte stor garderob! sa jag nonchalant.
-Hur visste du det!?
-Om man känner dig väl så vet man det på ett ögonblick! sa jag.
-Aja men kom så får du se den. sa hom och vinkade åt mig. Pappa lyfte up mig på ryggen (han måste hört i mina tankar att för mig så var det inte så populärt att hoppa 50 meter över en flod för att komma till stugan) och började springa. Mamma och Jacob följde efter. Alla andra stannade kvar för att de visste i princip vad som väntade sig bakom de stora dörrarna till garderoben. Vi tog ett lätt skutt över floden och landade mjukt på andra sidan. När vi kom in i stugan släppte pappa ner mig från golvet och jag gick snabbt mot de obekanta nya dörrarna. "Garderoben" var ungefär lika stor som mamma och pappas gaderob. Jag vände mig om för att säga tack till Alice men hom var borta.
-Var tog hon vägen? Jag hann inte säga tack!
-Hon ville lämna dig ifred för att ta på dig du kan tacka henne senare. svarade mamma. Jag gick in i garderoben och sog det första plagget jag såg. Alla var inplastade i påsar så jag drog upp dragkedjan på påsen. Det var en rosa Chanel klänning i siden. jag drog av mg kläderna och la den i smuts korgen där inne och tog på mig klänningen. Drog upp mitt hår som fastnat inuti och gick ut till mamma och pappa.
-Du är jätte vacker! utropar mamma.
-Värkligen! instämmer pappa.
Man hör lite frustande utifrån som måste vara Jackob som håller med.
-Tack! sa jag sött och log mot dem. Det började skymma och Jacob tittade åt husets håll.
-Ja det tycker jag. svarade pappa på en outalad fråga från Jacob. Vi går. sa han till oss. Fegis vargen vill gå in.
Jacob fnös. den här gången satt jag på Jacobs rygg. Pälsen var varm och skön. När vi kom in tittade Emmet på fotboll i en av de vita fotöljerna och jag kurade ihop mig i soffan och efter typ 5 minuter så sov jag.
/Vilma komentera om ni tycker jag ska
fortsätta. Nästa kapittel kommer imorgon.
