UPPFÖLJARE

Solen sken ute och det var en underbar dag. Jag gick ut genom dörren och ut i naturen. Jag snurrade in i skogen. Tills jag kände ett par kalla händer mot min hud.
-Hej pappa... sa jag och vänd mig om. Men det var inte alls pappa. Det var den där Fredsom stod och tittade på mig som om han ville äta upp mig! Han höll ett stadigt grepp om mig. Jag darrade. Men så kom jag på bilden som Zafrina visat mig för några år sen. Han hajade till men sen tappade jag kontrollen. Jag blev så illamående att jag föll ihop på marken och så kunde han se igen. Det sista jag såg var hans röda ögon innan jag svimmade. Jag vaknade i mammas och pappas stora säng i stugan. De vita lakanen var beskyddande täckta över mig. Pappa hade sett mina tankar och han och mamma hade kommit så fort de kunde. Pappa hade känt illamåendet men mamma var imun mot det så hon dödade honom. Den lilla berlocken (som mamma hade gett mig i mörka tider och som inehöll ett foto på mig, mamma och pappa) hade hamnat på min mun och jag tog bort den där ifrån. Pappa kom fram till mig.
-Hur mår du? frågade han mig.
-Jag mår bra. svarade jag kort.
-Jag är ledsen för det där. sa han. Jag bara nickade.
-Pobre Renesmee! hörde jag någon säga utanför.
-Carmen! ropade jag och sprang ut till henne och hoppade upp i hennes famn.
-Åh vad du har blivi stor senast jag såg dig bebé linda. sa hon till mig. Jag kramade om de andra Kate, Tanya, Elezar och Garret.
-Vi hörde vad som hände och vi kom så fort vi kunde. sa Tanya.
-Du har blivit ganska bra på att projisera Bella. sa Kate uppmuntrande. Mamma morrade lite och pappa slöt upp vid hennes sida.
-Det där var inte nödvändigt. sa pappa hotfullt till Kate.
-Vad då? frågade jag oförstående.
-Kate testade att skicka en stöt på dig men Bella skyddade dig.
-Bra mamma! sa jag. Hon kom fram och kramade om mig.
-Vad br att du är oskadd. sa hon till mig. Och du också! sa hon och pussade pappa på kinden. Han log varmt mot henne. Jacob kom ut och jag hoppade upp i hans famn.
-Skönt att se dig på fötter. Jag hann inte ens fram inann den där stöten av illamående kom. så Jackob hade också gripit in.... men varför skulle det fårvåna mig han säger ju alltid att han alltid skulle ställa upp fö mig. Vi sprang tillbaka till huset och där fick jag ännu mer kramar. Men Alice höll sig lite borta. Hon kunde inte se tydligt i närheten av mig och det gjorde mig ledsen. Jag kollade åt hennes håll och hon gav mig en kort nickning. Sedan blev hennes ögon tomma....