UPPFÖLJARE

någon gav till ett rop. en av fruarna kastade sig över pappa. jag andades snabbare. Emmet kastade av sig vampyen han hade att slåss mot och sprang mot pappa. han slog frun i asiktet och delar av henne flög hit och dit. jag blundade och kurade ihop mig till fosterställning. tills jag kände något. ett hugg av smärta far igenom mitt ben. jag skrek och fortsatte blunda medans jg förtvivlat letade efter mitt smalben. det var inget där. bara en flytande varm vätska. blod. jag ville ha det, dricka det. men sen var allt svart. 
något pep. som en såndär grej på sjukhus för att se om de dödssjuka lever. sedan insåg jag att detta pipet var kopplat till mig. jag kändes okej. jag hade nog växt tre dm. jag kände på mitt ben. smalbenet satt som de skulle. det gjorde inte ont. det var tyst. hur länge hade jag varit borta. fyra eller fem dagar? månader? år? jag andades. det kändes okej. jag reste mig sakta upp. sedan kände jag ett sting av längtan till min mor och far. jag flög upp och sprang ner för trappan.
-Nessie!! sa alla med den mun. de sprang fram till mig och överröstade mig med karamar.
-Var är mamma och pappa? frågade jag.
-De är ute och jagar, svarade Rosalie.
-Nessie!! mamma och pappa rusade in. Carslie hade ringt dem. de höll om mig och pussde och kramade mig för att försäkra sig om att jag levde. något var fel.
-Jacob?
-Han sover, konstigt att du inte hörde eller såg honom. han var brevid dig och vägrade lämna din sida, sa mamma och gnisslade tänder. jag tängte på vad jag hade sätt. om Jacob och mig för några dagar sedan. pappa blev stel. jag bet mig i läppen. detdär var nog inte så bra att tänka på. 
-Nessie, jag vände mig om och kastade mig i famnen på Jacob, Jag har varit så orolig! plötsligt blev jag rädd. rädd för att om jag älskade honom och han inte älskade mig. jag skulle dö. tårar rann ner för mina kinder och jag kramade om honom hårt. jag rörde hans hals. åh Jacob. visade jag förtvivlat. han satta ner mig och satte sig på huk. jag kollade in i hans bruna ögon. och för en stund fanns bara han. jag lade handen på hans hals igen och visade honom allt. hur mycket jag älskade honom. han kysste mig på kinden och viskade:
-Jag älskar dig.

mamma praktiskt taget slängde mig upp på Jacob.
-SPRING!!! skrek hon. och han sprang. det snabbaste han kunde. jag hörde morraden och såg mig om. och där sprang felix. precis när han skulle kasta sig över mig så kom pappa och slet av hans huvud. jag hörde ett skrik. Jane. om de dödar Alec så hade vi inte så svårt för oss. Jacob började spring snabbare. tills vi kom till floden. han stannade upp tittade på mig och jag nickade. han hoppade ner i floden och jag stoppade snabbt ner checken i fickan och drog igen dragkedjan. jag hängde kvar i Jacob när vi nuddade vatnet. ända tills jag hörde ett skrik. MAMMA!!! Jacob stannade upp och tog sedan ett motvilligt steg. sen ett till. och ett till.
-Nej. viskade jag. och det räckte för att han skulle vända om och döda den första vampyren han såg. Aro. men mamma stod där och höll handen på Sams odunkande hjärta. Jacob blev ursinnig och slängde sig på Alec och medans det så såg jag mamma andas tyngre och tyngre. snart flämtade hon för att inte tappa skölden. men Alec var död och så var dimman. de fortsatte att döda och mamma satt där i mitten och andades tungt. och det såg faktiskt lustigt ut. mamma sitta där i mitten. oberörd. medans alla slogs för sitt liv.
-Renesmee! Sätt dig brevid Bella. pappa flåsade tungt. jag satte mig till rätta och blundade för att slippa se det hämska. hämska a a a a ekade det i mitt huvud och efter ett tag befann jag mig på fältet. jag vet att jag stod där för jag såg mig själv men varken någon av min familj och mina vänner verkade se mig. och sedan kom något som frvånade mig. jag såg mig. i mini form. sitta på Jacobs rygg. han var spänd. gulligt spänd. alla var spända. och sen gled hela volturi styrkan ut i gläntan. alla. jag förvånades av att höra mini jag säga:
-Hej Aro. och sen blev altig suddigt. och så var jag på fältet. fast det var dekorerat. vita blommor överallt. och i mitten stod jag och Jacob. han var klädd i en vit kostym och jag var klädd i en vit klänning. jag såg ut att vara 16: i halvvampyr sätt. vi kollade kärleksfullt på varandra. våra ögon glittrade i ljuse av solen och min hud glödde svagt. båda log.
-Du kan kyssa bruden nu. sade en präst som verkligen skrämde mig. jag hade inte sätt honom där. och nästan omärkligt böjde sig Jacob ner och kysste mig. sen blev allt suddigt och jag var tillbaka i väkligheten. Emmet lade krokben för en vampyr (som jag inte kände igen) och Benjamin skickade upp en klippa ur marken och huvudet trillade av på främlingen. sedan kom jag till det jag trodde var mina fantasier. jag låg blodig på en bår. jag skrek och ryckte till helatiden. Jacob satt där och strykte mig över handen. och på handen satt en ring. två stycken på mina och en på hans. på hans stod det Renesmee och på en av mina Jacob. jag drog efter andan. var vi gifta?!